Whispers Of Wishes

Vet inte varför jag skriver det här inlägget egentligen, men det kommer kännas mycket bättre när jag fått ur mig allt detta tror jag. Det brukar det göra. Jag har gjort en liten pakt med mig själv att inte ha för mycket undertryckt i mitt huvud, då kan jag inte få varken rätsida på det hos mig själv eller förstående från andra. Jag säger alltid att folk inte har nog förstående för andra ibland. Men hur ska folk veta om man inte berättar stuff för dom? So here I am, writing my heart out.

Vill bara varna att det här inte är ett speciellt soligt och glatt inlägg, som de flesta inlägg jag gjort då, men tyst nu. Så läs vidare på egen risk. Om du fortfarande vill uppfatta mig på samma sätt som tidigare; vänd om... *scary music* This is not for the faint of heart. Eller not. Om du orkat läsa igenom hela denna, skriv då i gästboken eller nåt så ska du få en medalj, honestly. Men det finns lite glada inlägg också, under en massa vågtecken längre ner. Lite uppdateringar om helgen och dylikt finns där.


--------------


Jag hittade just ett gammalt dagboksinlägg på lunarstorm (ja, jag hänger där ibland, tidsfördriv ni vet) från oktober 2003 som jag inte ens kom ihåg att jag hade skrivit.


Jag undrar bara vad det är för fel med mig. Jag vet att jag inte är speciellt smal eller vacker eller smart, men måste alla andra veta det också? Jag menar, till exempel så är det inte en enda jävla kille som har tittat två gånger åt mitt håll nån gång. (Okej, kanske en eller två, men dom räknas inte, inte egentligen, inte på riktigt) Är jag så jävla ful, så motbjudande, att jag inte är värd att ses åt? Tjejkompisar till mig som inte ens är i närheten av att kallas söta drar till sig killar som flugpapper. Jag erkänner, jag blir avundsjuk, men jag blir också så förbannat trött på dem. Och ifall man sitter i soffan bredvid någon kille ser de helst till att de är så lång bort, på andra sidan soffan, som möjligt från mig, men kommer en annan tjej och sätter sig bredvid honom och får hon helt plötsligt en arm runt sig. Och när folk skriver om kompisar, här på lunar t.ex. har alla tjejer fått sig beskrivna som söta. Jag? Glad. Snäll. Positiv. Trevlig. Visst, jag må vara hur sjysst som helst då, men vad spelar det för roll för alla andra? Jag har inte -det-. Det är det som är är själva grejen. Jag är inte intressant, ergo, jag är ett missfoster, ingenting att ha, ingenting att se åt. Jag fattar inte att folk kan vara så jävla ytliga. Jag kanske är väldens mest trevligaste människa, men vad spelar det för roll? Jag är inte nån fotomodell/Barbie, så de kommer alltid att se förbi det. Har man inte utseéndet har man ingenting. Jag hatar det. Jag har blivit van att se mig i spegeln varje dag och jag är vet vad jag är kapabel till och vilken go tjej jag kan vara, så jag vet hur jag ser ut och tycker jag är lite fin ibland när man gjort sig i ordning. Men allt som händer mig motbevisar just det. Felet är... Ja, vad är det för fel? Jag mår så jävla dåligt och det känns som om någon har kastat mig på marken och stampat på mig. Det finns knappast en stund på dagen då jag mår bra. Ser jag på två som är tillsammans kommer tanken -ingen kommer vilja se på mig på det viset-. Jag vågar inte ens ge ut skolfoto på mig själv, för jag är rädd att folk ska rynka på näsan när de ser hur jag ser ut. Jag orkar inte gömma mitt rätta jag för att bli gillad. Jag orkar fan inte. Jag vill inte ha en massa falska förhoppningar som bara kommer krossas i slutet, jag är inte gjord av stål! Allt behöver inte handla om relationer hela tiden, definitivt inte. Jag ber bara att någon ska märka mig nån gång ibland, förutom blickar av avsmak och medlidande. Jag vill inte vara nån osynlig liten meningslös sak man kan strunta i. Varken av kompisar eller andra. Jag orkar inte det här. Ska man behöva gräva ner sig i ett hål bara för att man ska må bra med sig själv?


Första kommentar; WOAH vad självisk jag låter. Me me me me me I me myself... It’s not all about me all the time. Själmömkande kanske är genetiskt. Men det är lite läskigt egentligen. Man tycker sig själv vara så mycket äldre ett år senare och att man har vuxit som person. Nu när jag läste dagboksinlägget igen känns det som om jag kunde skrivit det för bara ett litet tag sen egentligen. Man har inte ändrats så mycket som man trodde. Jag vet inte om jag står kvar på samma platta och stampar heller.

Nåt positivt är väl att jag har härdats på något sätt sedan dess. Jag har kommit underfund med att jag är modern och barnet i ett (citerar Nea lite fint där). Det finns en rationell, mogen, förnuftig del i mig som vet vad jag borde göra för mitt bästa, den andra andra storgråter och håller sig fast vid saker som de vore ens favoritnallebjörn. Min självbild är fortfarande åt helvetet däremot. Den kommer nog aldrig att vara bra. Det jag har lärt mig är att bara inte visa det så mycket. Och förut lät jag bara allting som hade med känslor att rinna av mig, men nu har de börjat fastna på mig som fjädrar i tjära. Late at night, things I thought I put behind me haunt my mind. Och att sedan lägga på ett leende med tanke på hur det är, det är en riktig prestation. För ett tag sen gick sömmen sönder dock (se dagboksinlägg Captain’s logg...) och jag blev sjuk på kvällen för jag mådde så dåligt. Hur länge kommer fasaden stanna uppe?

Breathe into me and make me real...



-------------------


Jag hittade ett till inlägg från ett år senare, sen innan julen 04. Det blev aldrig avslutat, men jag kan lika gärna dela med mig det ändå.


Jag blir BARA SÅ JÄVLA FÖRBANNAD och så ledsen att jag alltid förbigås! Snälla, någon, lägg märke! Jag finns! Jag är mänsklig! Jag har känslor! Jag är ingen del av interiören man kan bara gå förbi! Jag viftar febrilt med armarna, gör röksignaler, jag stampar i golvet, jag gråter, jag skriker inombords, men ingen hör. Ingen vill höra. Bara för en gångs skull vill jag att någon ska märka att allt inte är som det ska utan att jag ska behöva sätta mig i ett hörn och leka tjurig femåring. Jag ber inte om full uppmärksamhet dygnet runt, inte att alla ska vara tankeläsare. Bara lägg märke till det nån gång ibland. Think outside the box, will ya? Folk är så uppe i sig själva att de får tunnelseende. Jag kanske ler och skrattar och beter mig någolunda normalt, but can’t you see? The fire in my eyes, it’s -gone-. Jag saknar motivation. Jag är långt efter i skolan. Jag stirrar ut i ingenting i långa perioder. Jag är trött jämt. En gång började jag till och med gråta när vi spelade kort i skolan. Och det märkte ingen. Som tur är har jag två eller tre människor här i världen som inte är totalt ignoranta för världen utanför och tänker på nån annan någon gång ibland. Skulle inte klarat mig utan dom tror jag.


Again, WOAH selfishness. Tror det säger allt det som det står egentligen. Lite desperat kanske, men det var skrivet i ett surge of emotions direkt inifrån.

Känner mig hur fånig som helst när jag läser igenom vad jag skrivit igen. Det låter som om jag är så desperat efter närhet eller uppmärksamhet eller nåt, men det är jag inte. Jag tror inte jag är det i alla fall. Jag är bara väldigt nere nu för tiden. Jag vet inte vad felet är eller vad lösningen är. Jag vet ingenting just nu. I guess I just feel lonely sometimes... More than others. Or like others. Whatever. Det är bara så jobbigt att kälen i bröstet vägrar smälta... Jag har ett par ljusglimtar här i livet iaf, vissa vet nog inte ens om att de är det, men det är ni. De tittar fram då och då och skiner på en, man känner sig varm och hela ens själ vill stråla upp. Men bara ett tag, för sen kommer molnen i vägen och man sugs tillbaka in där frosten vägrar släppa. Look for me in the white forest; hiding in a hollow tree.. Come find me...

Men utan mina ljusglimtar skulle jag nog inte haft nåt som höll mig kvar här. Jag är bara så trött på att folk alltid ska vara så falska och säger saker bara för att vara snälla. Well, I’ve had enough people lying to me through my life. Vill inte bli den sårade som står utanför igen. Så The Lights Of My Life, tack för att ni ger mig en anledning... Ni är inte många, men ni är all I need. But though you’re still with me, I’ve been alone all along... Nu hoppar jag lite från ämne till ämne och från språk till språk, men sån är jag.



~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ooh, shiny...


Okeeey, till lite gladare ting. Kan inte dra ner alla jag känner i fördärvet.

Biologiprovet gick rätt bra. Svarade på tre jag kunde definitivt, två missade jag och resten gissade jag på (av tio frågor dvs). Har jag megatur får jag ett G iaf! *glad* Men så har jag matteprov på fredag som jag måste plugga konstant till typ, men det kommer gå rätt bra ändå tror jag. Jag har lättare för matte än för biologi. Men fysik däremot.. Det ska vi nog inte prata om :P Mattelärarn våran (som kommer från Down Under, btw) berömde min brittiska accent imorse. Det var lite coolt. Apropå imorse var det jättejobbigt att komma till skolan. Saltsjöbanan hade tydligen kört på några hästar och det gick en massa bussar istället för tåget.

Far min sa att han skulle hjälpa mig i helgen med fysiken, men GOSH, han jobbar i helgen. Iaf från fredag kväll till söndag eftermiddag, fast han är hemma från 23 till 6 på nätterna typ. Mamma jobbar också, yay. Fast hon är hemma en stund på förmiddagarna. Inte så att jag hunnit vakna vid 8 då hon går ändå så... Men det är lite skönt att ha varannan helg utan föräldrar hemma. Eller sort of. Jag ser inte av dom lika mycket iaf. Så yay.

Just det ja, det är sportlov nästa vecka. Synd att alla åker bort då typ. Inklusive jag. Är inte borta hela veckan, men länge nog för att det ska räknas som länge.

Jag har tråkigt. Och jag vill inte vara hemma. Vill aldrig vara hemma in this prison. Inte ensam iaf. Skulle gått hem till nån om jag kunnat/haft nån att gå till. Eller att prata med just nu. Anyone?

Jag veeeet, inlägget är flummigt, men det är sent, savvy?

Oh how I wish to go down with the sun...